Här ligger alla svar som kommit in till Skuggutredningen
i sin helhet.
Den redigerade utgåvan beställs på www.vulkan.se
Kajsa Althén
Museernas talande tystnad
Många av de statliga museerna har mer och mer uppfattat sig som Kulturdepartementets, den statliga, politiska administrationens, förlängda arm. Museerna är statliga myndigheter: museichefer är därför sedan ett antal år är belagda med munkavle, förhindrade att delta i den kulturpolitiska debatten. En svensk myndighetschef får ju inte delta i opinionsbildning sedan Göran Perssons dagar.
”Vi talar direkt med departementet” är ett vanligt, undanglidande svar när någon dristar sig till att försöka diskutera kulturpolitik med en statlig museichef.
Jämfört med många andra statliga kulturinstitutioner har museer en folkligare prägel. Här ställs inte de krav på att kunna uppföra sig rätt i salongerna som miljöerna på t ex Operan och Dramaten signalerar. Innehåll och form (historia/konst och utställningar att strosa fritt i) är bekanta för många och skolan har ofta bidragit till att både historia/bild och museer inte är något främmande. Försöket med fri entré, som stoppades av Alliansregeringens kulturpolitik, visade hur tydligt som helst att populariteten ökar ytterligare när museer, på samma självklara sätt som bibliotek och arkiv, blir gratis och öppna för alla.
En av musernas huvuduppgifter är samlingarna, här finns institutionernas kärna. Det samlas, det vårdas och det digitaliseras. Men det är en mycket liten del av besökarna som söker sig till samlingarna, bevarandet har i första hand framtiden i sikte.
Dagens besökare söker sig till utställningar: de permanenta och de tillfälliga, till program med föredrag och diskussioner, till webbsidor med lärarhandledningar och studiematerial eller till lovaktiviteter för vuxna och barn, för att ta några exempel.
Det är till detta publiken dras, och komplementen café och butik gör det möjligt att både stanna länge och att samtala. Museerna är refuger i vardagsbruset, ofta unika, vackra byggnader och miljöer som visar respekt för besökaren och som erbjuder umgänge med kultur- och naturhistoria och med andra människor.
De ”andra” besökaren kan få ett samtal med är förutom sitt eget sällskap oftast museets pedagoger/guider. Hos denna, tidigare ofta eftersatta yrkesgrupp, finns nycklar till en museiutveckling som kan göra kultur- och naturhistoria till vitala delar i svenskt kulturliv.
Här finns en resurs, som om den tillåts utvecklas kan bidra till att göra Sverige till ett ledande kulturland.
Ett demokratiskt präglat historiebruk kan, liksom teatern och konsten i övrigt, bidra till att skapa den andliga, intellektuella infrastruktur som stärker demokratin genom att utveckla samtal och reflektioner kring människan och hennes samhällen, då, nu och i framtiden.
Ett historiebruk med existentiell prägel kan ge museernas dryga 18 miljoner besökare (2007) unika möjligheter till den del av bildningen som inte bara handlar om något att inhämta, ett färdigt stoff att tillägna sig. Om svenska museer utvecklar sin syn på bildningen genom att ta in de delar som innebär att sätta något på spel, utmana, problematisera och förstå annorlunda kan de med ett av de unika nordiska kulturarven – folkbildningen ge unika bidrag också till internationell museiutveckling.
Som en del av Skuggutredningen vill jag därför föreslå att:
• Politiken ser museer som en vital del av svenskt kulturliv,
där det publika arbetet uppgraderas och ges ett stark, kulturpolitiskt uppdrag
• De statliga museernas personal befrias från sin munkavle och i stället uppmanas att engagera sig i kulturpolitiska frågor och delta aktivt i den kulturpolitiska debatten
• Museipedagogik som begrepp får självständig och kulturpolitiskt orienterad innebörd.
• Att vokabulären förändras så att museipedagogik med associationer till läroplansstyrt lärande, ett stoff att inhämta, ersätts med en vokabulär som pekar mot historie- och kulturpiloter (en funktion liknande de små, runda båtar som i stora hamnar visar möjliga vägar för sjöfartens bjässar).
• Museipedagogernas möjligheter att självständigt utveckla sin yrkesroll i enlighet med ovan sagda stärks väsentligt
• Att museer definierar vad ett demokratiskt historiebruk skulle kunna innebära och aktivt verkar för att omsätta detta i skilda praktiker och genom detta bidrar till att fylla demokratibegreppet med ett värdigt innehåll.
• Kompetenskraven på kulturpolitiker höjs i alla led, från partiernas rekryteringar till statsrådnivå. Att kompetensutveckling blir en självklar del av uppdraget som kulturpolitiker.
• Ambitionerna att möta Sverigedemokraternas och andra gruppers ökande politiska inflytande får en strategisk, grundläggande inriktning, mer präglat av friskvård än av akutinsatser med utgångspunkter i t ex stärkt nationellt medvetande.
Kajsa Althén
utredare, Tema Q Linköpings universitet, tidigare museilektor
Marianne Bursie Wahlman
ORIENTERING: om Svenska Kyrkans textila kulturarv och värdefull kyrklig inredning.
Svenska Kyrkan har en särställning att med beskattade medel förvalta en stor del av vårt kulturarv.
Kyrkans nyare (blivande) kulturarv är i fara.
Det är angeläget att Svenska kyrkan och Länsstyrelserna, bland flera, med tillgång till statliga medel, tar sitt ansvar för den yngre, moderna kyrkliga textilen och den övriga liturgiska inredningen, så sker inte alltid för närvarande.
Dagens nyare liturgiska textilier, liksom den övriga moderna kyrkliga inredningen, är enligt kyrkans egen åsikt eftersatt.
ORSAK: bl a bristfälligt förda kyrkliga inventarieböcker.
Förda kyrkliga inventarieböcker öven dagens och gårdagens textila tillkomster är ofta bristfälliga och kan inte vara till hjälp i vår kurlturarvsforskning. Kulturarvsforskningen beträffande textil och inredning blir hänvisad till saga, myt, hörsägen och lösa antaganden. Valet av skötsel och underhåll av det kyrkliga kulturarvet blir därmed också bristfällig.
Kvalificerad efterforskning i kyrkornas aktuella inventarieböcker i ca 200 församlingar över hela landet gav som resultat i en doktorsavhandling, "I helig skrud", 2003 av Ulla Mo,
(bilaga 1, sid 4), att "Kyrkornas inventarieförteckningar, som, när det gäller textilier, i allmänhet är långt ifrån fullständiga, har, med få undantag inte varit till stort gagn".
Enkäter i frågan om förda inventarieböcker har även utgått från
bl a Stockholms Stift till stiftets församlingar.
Brister vid förtecknandet i kyrkliga inventarieböcker framkommer där, om förteckning över huvud taget sker.
Flera församlingar har inte svarat.
LÄNSSTYRELSERNAS ANSVAR
Många Länsstyrelser bryr sig inte längre om sin uppgift att samla in kyrkans inventarieböcker, för att ha en översyn, samt att tillhandahålla dem som offentliga handlingar.
Länsstyrelsen i Stockholms län har 2007-03-20 utgivit resultatet av två enkätundersökningar om bl a länets skyddade kyrkor och kapell; "Kulturmiljötillsyn i Stockholms län", "Det kyrkliga kulturarvet". Det visade sig att vård- och underhållsplaner för inventarier behövde prioriteras. Några kyrkor saknar inventarieförteckningar eller har föredragit att inte svara på frågan. Alla kyrkor och kapell har inte heller ansvariga, utsedda för de "kulturhistoriskt värdefullaste inventarierna", vilket de har skyldighet till.
RIKSREVISIONENS RAPPORT
Riksrevisionen har i en Rapport, RiR: 2008:2, med beslutsdatum 2008-03-10 lämnat kritiska synpunkter på hur kyrkans kulturansvar sköts. Statliga bidrag riskerar att inte hamna där de avses hamna eller att de hamnar på mer tveksamma ändamål. Otydliga ansvarsförhållanden bidrar till diskutabla beslutsprocesser. Rapporten har rubriken, "Statens insatser för att bevara de kyrkliga kulturminnena".
KYRKOSTÖLDER och BRAND
Polisens stöldregister, som upprättades för ett par år sedan avsåg föremål stulna ur kyrkorna, Stöldregistret har haft svårt att fungera, då stulna föremål inte varit identifierbara på grund av att de bristfälligt registrerats i kyrkornas inventarieböcker.
Försvunna föremål har inte kunnat beskrivas, återfunna föremål har inte kunnat återlämnas.
REGIONALA OCH LOKALA SAMRÅDSGRUPPER
Samrådsgruppernas möten har inte på många år haft fokus på den liturgiska textilens roll, jämfört med t ex den roll kyrkomusiken spelar. Vid förfrågan framgår att det är endast på församlingens ansvar och villkor som inventarieböcker förs.
Allmänheten frågar inte efter dessa. Insynen är nästan obefintlig.
KONSTNÄRERNAS ROLL
Med dagens möjlighet till anpassad datorförd inventarieförteckning, jämte bild av föremålen, borde även tillfällig personal kunna sköta arbetet med införandet av komplexa noteringar, såsom bl a teknik, material, tillkomsthistoria och upphovsman. Här borde även konstnärerna själva vara aktiva och efterfråga inventarieböcker för ev komplettering. Riktiga och identifierbara uppgifter måste lämnas och införas på alla levererade föremål.
Konstnärer blir ofta bortglömda när inventarieförteckningen sker och sällan tillfrågade om rätt uppgifter är införda eller om kompletteringar behöver göras. Upphovsrätten kan komma i fara och därmed även eventuell visningsersättning och droit de suite. Det finns all anledning för kyrkan och för samhället att inte ensidigt luta sig mot ideella utan även mot engagerade konstnärers kunskap och kreativitet som en tillgång. Kyrkan borde uppmärksammas på den viktiga kompetens konstnärerna har för att tydliggöra kyrkans budskap.
MOTIONER TILL KYRKOMÖTET
Efter att ha genomfört en inventering och i 10 år, studerat och efterforskat synpunkter på kyrkans inventariearbete har jag initierat och lämnat underlag till två motioner ställda till Kyrkomötet. Motion 2005: 57, av Gun Andersson, "Dokumentering av de kyrkliga textilierna" och motion 2007: 40, också av Gun Andersson, "Förteckning av moderna inventarier". Gun Andersson har skrivit, föredragit och försvarat motionerna . Båda motionerna har avslagits. I den sistnämnda motionen efterlyses en rättvisande och heltäckande historiebeskrivning.
Jag anser att det blivande textila kulturarvet av i dag inte bara är eftersatt utan även försummat. Sverige är förskonat från flera krig och har därför ett obrutet textilt kulturarv som är unikt för hela Europa och som inte kan återskapas. I allt för många fall är textilkonstnären anonym till förfång för ett historiskt tydligt, begripligt och värdefullt kulturarv. För inte så länge sedan var textil förknippat med hävdande av status och t o m eftertraktat som krigsbyte. Nu för den kyrkliga textilen en undanskymd tillvaro och uppmärksammas, liksom konstnären, sällan.
Artiklar kan skrivas om textil, med uppgift om präst, fotograf och artikelförfattare, men ej om textilens upphovsman. När beskrevs senast en liturgisk textil i en TV-gudstjänst, även om textilen syntes på bild. TV-intervjuer sker ofta framför en väggtextil eller stor målning.
Jag anser att här måste till en fokusering på vad vår liturgiska textil och inredning förmår, att jämte musiken, på lika villkor, skapa kraftfull och stark gudstjänstmiljö.
Givetvis skall engagerade konstnärer ha sin givna plats i detta arbete och inte finna sig i att som förr förbli anonyma och förbisedda.
Med aktiva konstnärer kan Sverige bli ett bättre kulturland, ifall man värnar om en noggrannare historiebeskrivning, som möjliggör att en obruten utveckling från en äldre kultur blir begripligt och trovärdig för nyare generationer.
Många med mig arbetar för att Sverige blir ett ledande kulturland, men kraftfullt stöd behövs.
Marianne Bursie Wahlman
Textilkonstnär KRO, Arkitekt SIR/MSA, Designer SD
Ylva Hammar
Om vi i dag vårdar vår samtida kultur, så ger vi efterföljande generationer ett kulturarv, som omfattar även vår tids avtryck. Vilket avtryck vi vill föra vidare avgör vad vi väljer att stödja idag.
Ylva Hammar, Gotland
Veronica Hejdelind
Ett steg på vägen för hur det statliga museerna kan bidra till att Sverige blir ett världsledande kulturland.
1. Möjliggör för museerna att arbeta långsiktigt och strategiskt genom att införa 3-4 års budgetera efter modell i Storbritannien och Nederländerna. Där skriver de statliga museerna en gemensam överenskommelse med uppdragsgivaren. Uppdragsgivaren, staten, betalar enligt överenskommelsen ut en viss summa årligen mot att uppdragstagaren,museet, uppfyller överenskomna mål.
Detta möjliggör för museerna att till exempel; satsa på stora, inkomstbringande utställningar ena året och smalare, mer banbrytande ett annat; på den breda på publiken med den stora plånboken ena året den unga utan plånbok nästa osv.
2. Följ upp mål och återrapporteringskrav! I Regleringsbreven står ibland bra saker t.ex. Att museerna ska öka barn och ungas möjlighet till inflytande över museernas verksamheter.
Om man menar allvar med sin styrning kräv då strategier och budgetuppföljning annars kommer förändring svårligen att ske.
3. En översyn och strategi över rollfördelning mellan stat - kommun - landsting. Jag skulle vilja att nststen funderade över hur vi kan stärka varandra i till exempel verksamheten som riktas mot barn, unga genom skolan. Idag konkurerar vi ofta om samma fantastiska lärares förmåga och uppmärksamhet. Hur kan istället komplettera varandra? Vem ska göra vad och hur?
Veronica Hejdelind
Intendent pedagogik Nationalmuseum
MA Museivetenskap, Reinwardt Academie, Nederländerna
Eva Mörk
Vet inte om det passar in i er utredning men...
Jag tycker att det ska vara gratis att gå på museum!
Det får fler att gå & det är sätt att få andra än de som normalt går på museum att gå!!!
Eva Mörk
Eva Salevid
Mer kan göras åt landsbygdens (kultur)arv i Sverige!
Först till frågan. Varför kräva av ett land på 9 miljoner i Europas periferi att nödvändigtvis bli "världsledande" på kulturområdet?! Det förstår jag inte riktigt. Jag menar det borde räcka att uppdatera vårt kulturarv så att t ex stad-och-land hålls rimligt attraktiva och så att turister och besökande - så välbehövliga i det lilla landets (ekonomi) och kultur! - kan känna sig väl omhändertagna och rentav komma tillbaka. Det finns en nationalistisk biton i den frågan, tycker jag. Som säger jag med gamle Gustav Fröding att Sverige kunde nog vara ett trevligt land och svenskarna ett älskvärt folk "om vi bara icke skröte så mycket!"
I en undersökning av bl a Boverket förra året, som handlade om "landskapets upplevelsevärden" visade det sig att utan jämförelse viktigast för tillfrågade svenskar var att det var "vackert" omkring dem där de bodde. Detta kan jämföras med att 93 % av fransmännen i en annan undersökning sagt sig anse att "landsbygdens arv" måste skyddas och lyftas fram. Synliggöras,
m a o, så att det vackra kommer fram…
Längtan efter skönhet där man bor - är inte det också ett kulturellt krav, eller önskemål, som en nations medborgare kan ställa på sina berörda myndigheter? I ett sådant krav ser jag inte någon nationalism...
Däremot kan Sverige bli bättre och positivt var t ex beskedet i förgår från Kulturrådet att massor med s k fria teatergrupper nu kommer att få bidrag för 2009, och att Kulturrådet särskilt prioriterat teatergrupper med ett interkulturellt och internationellt perspektiv och som "turnerar och spelar barn- och ungdomsteater utanför storstäderna. " Det är i den skärningspunkten, kulturöverföringen mellan stad-och-land mitt inlägg ingår.
På ett sätt kan man väl säga att det i Sverige utanför de tre storstadsregionerna finns en jättestor och kulturellt historiskt helförsummad landsbygd! 9 miljoner själar, i perifert läge dessutom - det är inte lätt! Hur får vi "ut" kulturen till denna landsbygd?
Ja, där har nu Kulturrådet tagit ett initiativ. Men borde det inte även finnas fler sätt att - i Europa och EU 2008-2009 - få "in" lite mer av, låt oss säga, genuina kulturarvskrav från landsbygdens människor och fler genuina möten mellan stad-och-land? Våra ärligt sagt provinsiella svenska städer skulle därmed även kunna bli lite mer lika andra städer i Europa, där ”Interkulturen" hängt med p g a tätheten, om inte annat.
Jag vill berätta om ett kulturarvsprojekt som genomfördes i Frankrike åren runt millennieskiftet och innehöll erfarenheter,
som jag tycker bör ha alla förutsättningar att kunna fogas in i de svenska förutsättningarna och verkligheten, med start 2009 - "svenskt europaår". Jag har redan en gång tidigare presenterat idén för vår Kulturminister inför en konferens om "landsbygdens arv" i Sibiu, 2007 års europeiska kulturhuvudstad, så det här är delvis resumé, delvis påfyllnad om vad detta intressanta kulturmöte gav.
Frankrike tyckte alltså att man varit dålig på att skydda landsbygdens kulturarv och kulturer runt 2000. På dåvarande socialistiske Kulturministern Jacques Langs förslag gavs kulturantropologen Isac Chiva i uppgift att komma med ett bra förslag om vad som kunde göras. Det blev en lika ovanlig som intressant överenskommelse mellan de franska jordbruks- och kulturministerierna om att, som det hette, « donner aux populations rurales les moyens de maîtriser et de s'approprier les bénéfices de la mise en valeur de leur patrimoine .»
( Observera att jag här finner det ganska naturligt att i en "skuggutredning" till Kulturutredningen framföra budskapet på sitt franska originalspråk! Inom parentes sagt, talar vi ju i detta sammanhang ofrånkomligen även om kulturens mer, eller mindre, belåtna svenska kulturarbetare och deras villkor; alltså blir det lite intressant vad vi, som beviljats dyra studielån av staten för att som entusiastiska svenska studenter en gång i tiden bedriva, i vår tur kan lämna tillbaka något till staten. Franska: till vad nytta lärs detta språk ut vid svenska universitet, om kunskaperna sedan aldrig kan tas i bruk på ett seriöst sätt inom landet?)
I kulturlandet Frankrike uppfattade man att det som fanns uppfört och utspritt i landsbygdens mångfacetterade landskap av de där boende människorna var ett "landsbygdsarv", och att det var hotat. Det var hotat för att den ekonomiska och sociala utvecklingen under senare år – inklusive globaliseringens påfrestningar - medverkat till att landsbygden nu inte längre självklart var i skick att lämnas över till kommande generationer.
Det intressanta är att det har även de 29 andra europeiska länder, som liksom Frankrike anammat en allmänmänsklig tolkning av det internationellt överenskomna begreppet "hållbar utveckling". Det är just de länderna, som har ratificerat den europeiska landskapskonventionen. Tyvärr har Sverige ännu inte gjort detta.
( Denna konvention har ett favoritord, "helhetstänkande"; var det kanske därför jordbruks- och kulturministerierna ifråga fann sig kunna göra gemensam sak?)
Ni har säkert hunnit gissa att mitt ärende som "skuggutredare" är slå ett slag för att detta landsbygdens arv - ett kulturellt arv i mer än en bemärkelse! – får komma högt upp på agendan också hos oss.
Detta bör ses som vad det i så fall blir: ett kulturellt nytänkande i Sverige. Som behövs.
Vi ska heller inte glömma att det är just i tider av tilltagande lokalpatriotism och grupptänkande ( "sektarism"), som kulturen får en alldeles särskild politisk uppgift, genom att kunna peka ut övergripande och för alla giltiga sammanhang. Att se och erkänna landsbygdens arv är motsatsen till bakåtsträveri.
Nu skall jag översätta det franska citatet ovan. Det betyder:
"att ge landsbygdsbefolkningarna de verktyg de behöver för att kontrollera och till egen fördel bruka de frukter en förstärkning av deras kulturarv skulle kunna tillföra ge dem".
( Observera - jag var tidigare fransklärarinna - den eleganta pluraländelsen i franskan: befolkningar; hur kan man skapa en mångsidig kultur även i landsbygdsmiljön att vi inte alltid och som en självklarhet, rörde sig om ett neutrum kollektiv, landsbygdens folk, ungefär som de skockar av får, kossor eller annat dylikt, som där syns strosa omkring? Eller, för att tala med Strindberg, som om det rör sig om i grund obekanta personer, som gissningsvis (fast det hela är skäligen ointressant) "handlar med bräder".)
"Landsbygdens arv" i det franska kulturarvsprojektet runt 2000 handlade om hur de som de som "brukade landsbygden" eller bodde på landet och intresserade sig för det uppfattade och såg landskapet omkring sig och vad däri finns.
Att "se", "höra", "känna", "lyssna". Förstå. Det är nu det blir intressant.
Det som finns utanför våra tre storstadsområden - landet, "vischan", hur vi nu väljer att beteckna detta länge ganska obestämda "något" behöver "medvetandegöras" för oss alla.
( Den europeiska landskapskonventionen talar om, Artikel 6 - Särskilda åtgärder A: "att öka medvetenheten i det civila samhället, privata organisationer och hos offentliga myndigheter om landskapens värde, deras roll och om förändringar i landskapen.")
I det annars hierarkiska Frankrike beslöt man sig alltså för att "medvetandegöra" de intresserade i form av ett pedagogiskt konststycke, som gick ut på att de själva kunde iaktta landskapet omkring - och så lära sig värdera det… Medborgarna i landets 22 Regioner uppmanades att ge sig ut i landskapet och inte glömma att ha "kulturarvsglasögonen" på…
Medborgarna - med dem avses i denna kulturella "skuggutredning" inte minst civilsamhället - hembygdsföreningar, folkbildningsinstanser och deras intressenter, m m. Men självklart handlar det även om traditionella och legala ägare och brukare, bönderna.
Om man har sin livsmiljö på landet, och det får fortfarande anses legitimet – människorna kan inte alltid avkrävas medvetna "val" i dessa ting, som ibland påstås - har man då inte rätt att låta sin "värderande blick" omfamna vad man ser omkring sig? Kanske för barns skull? Eller kulturarvet i en fastighet, ett landskap? Och sen meddela sig om resultatet till andra, som tar ens synpunkter på allvar?
Denna fråga är i landskapskonventionen en levande tanke. Sverige, som nästa år för andra gången blir en viktig aktör genom EU-ordförandeskapet bör känna ett särskilt ansvar för denna konvention och dess ratificering.
En guide för landsbygdens arv togs fram genom tvärvetenskapligt samarbete och tydliga representanter för natur
& kultur. Den är nu även föremål för ett svenskt pågående projekt.
Guiden har ett sociokulturellt syfte: den är ett exempel på "upptäckandets pedagogik", där det ideologiska får stå tillbaka för deltagande observation som metod. Syftet är att visa hur man kan observera landsbygdsarvets olika delar konkret.
Jag hänvisar för fler detaljer till informationen på Landscape&Citizen's hemsida, www.landscapecitizens.se ! Det vore roligt att möta förståelse och intresse för projektet även nationellt.
Ändå var allt är inte frid och fröjd i Frankrike. Man menade sig
t ex inte fått med sig media riktigt på tåget. "Landsbygden? Den säljer inga lösnummer!" hette det. Notera, detta var i ett land, som har en av världens mest välbesökta landsbygder! Hur mycket tycker den svenska kulturutredningen och -departementet att man har med sig den svenska landsbygden, även kallad glesbygden, i våra svenska medier? I vad mån ges den en egen röst? Vilken bild får omvärlden av svensk landsbygd? Och vilken bild skulle denna omvärld sannolikt behöva ha med sig för att i sin tur kunna sprida budskapet att detta land, summa summarum, stad + land, faktiskt är hyfsat attraktivt?
Till och med i kulturpolitikens land à priori, fanns det många som valde att missförstå projektet. En del fransmän såg inte med blida ögon på att traditionellt hierarkiska ministärer, som Jordbruk och Kultur, här självmant åtagit sig en roll som ett slags animatörer/projektmakare, samordnare av ett landsbygdsarvsprojekt.
Jordbruksorganisationerna var inte heller odelat entusiastiska. "Var fanns intresset för dem? undrades.
"Ändå är samhällets förväntningar på jordbrukarna lika mycket grundad på produktkvalitet, som på en ansvarsfull skötsel av (kultur)arvet: landskap, byggnader…"
Därför anses resultatet av kulturarvsprojektet ha blivit väldigt olika beroende på region. Själv kan jag i vart fall intyga att regionen i Alsace tog starka intryck. Och inte bara den.
Det viktigaste resultatet var att det skapade fler, hållbara öppna nätverk inom ett område som, traditionellt fortfarande anses kulturellt ointressant och vid en tidpunkt, när landet hade många ögon riktade mot sig. Det fanns en frisk fläkt av innovation och nytänkande kring landsbygdens sociala ekonomi, i Frankrike år 2000, som EU-initiativet LEADER vidare förstärkt och utvecklat…
Det spreds även en uppfattning som knappast är oväsentlig att uppgiften att ta hand om landsbygdens arv delas av myndigheter och berörd befolkning gemensamt; det är inte landsbygdens stora intressegrupper enbart, som kan skapa en långsiktigt hållbar utveckling där, jmf innevarande finanskris.
Därtill bidrog det till att skapa attraktivitet på landsbygden – vilket delvis är en estetisk fråga, alltså en kulturfråga!
Medborgaren, det är inte samma sak, som den i en gyllene ring i nosen kringfösta och sönderstressade konsumenten . Hon eller han är den som tillsammans med andra viktiga aktörer kan hjälpa samhället och gemenskapen, när det gäller att se vad som behöver göras i landskapet; hon/han bidrar till dialog, kultur, oumbärlig civilisation.
”MER MAKT ÅT KULTURPOLITIKEN I SVERIGE!”
Ovanstående sammanfattar främst ett bidrag,av Jean Moulias, som framfördes vid konferensen Paysage et patrimoine rural/ Landskap och landsbygdsarv i Sibiu 20-22 september 2007 under rubriken « L'opération Patrimoine rural ».
Eva Salevid
Arina Stoenescu
Vad ska man göra?
Bejaka, bevara, berika det kulturella arv och skatt som finns hos mig och dig, hos svenskar, ickesvenskar, nyblivna svenskar och nyfikna människor.
Hur ska man göra?
Berätta egna och andras historier med hjälp av text, bild, musik och rörelse.
För det krävs mod, tid och pengar, det krävs genomtänkta insatser och att någon, några, egentligen alla bryr sig om kultur. Kultur handlar om vilka vi har varit, vilka vi är och vilka människor vi vill bli.
Varför ska man göra?
För att visa om att vi bryr oss om varandra.
För att bättre förstå varandra.
Föra att undvika konflikter.
För att lära sig att hantera konflikter.
För att skapa en bättre värld för oss själva och för de som ska komma efter oss.
Hälsningar, regards, salutari arina s.
